Här är klippet:
"Socialdemokraternas ideologiska last är att samhället lite karikerat
sett har uppnått alla de mål som ställdes upp av partiet då det föddes."
”Kamrater, vi har visat finländarna att den socialdemokratiska rörelsen är modig och vågar blicka mot framtiden,” sade Jutta Urpilainen efter att hon hade blivit vald till partiordförande. I stället för mod kunde man kanske också tala om rädsla, en rädsla för att partiet förändras för långsamt.
Många läser in mycket symbolik i bytet av Eero Heinäluoma mot Urpilainen: ung mot gammal, kvinna mot man. De ytliga och lättgripliga attributen har fått mycket spaltutrymme – något som inte alla gillar. Partidagsdelegaten Maria Österholm från Vasa konstaterade i en intervju för Hufvudstadsbladet (5.6) att förnyelse handlar varken om kön eller ålder.
Det förstnämnda stämmer, men åldern är däremot en tämligen viktig faktor. Det har faktiskt en betydelse hur länge man har varit med – och framför allt hur mycket historisk-politisk ballast man släpar med sig.
Jörn Donner kommenterade å sin sida i Hbl att substans står mot ungdom och mediesexighet. Det är sant att Urpilainen inte har hunnit utveckla sina sloganer om ett nytt sdp, men å andra sidan går det inte heller att finna mer dagsaktuell substans i de gamla leden eller ens i Erkki Tuomiojas värld; under vårens lopp har särkilt Tuomioja trasslat in sig allt mer i egen förträfflighet, som chefredaktör Markku Huusko skrev i webbtidningen Uusi Suomi.
Någon lätt match är det inte för Urpilainen att etablera sig. Många sdp:are anser trots allt att det var för tidigt att ta ett så här långt steg i partiets förnyelseprocess.
I ett hänseende innebär blotta bytet av ordförande ändå ett steg till samma 2000-tal där samlingspartiet redan befinner sig. Samlingspartiet har ju lyckats ganska bra med att skapa revir för Jyrki Katainen med att placera Sauli Nii-nistö på en för partiet lämplig plats som riksdagens talman, en position varifrån han praktiskt kan fortsätta till presidentposten (om detta verkar förnuftigt). Med Urpilainen i ledningen kan socialdemokraterna göra sig av med Paavo Lipponens andliga förlängning Eero ”Minipaavo” Heinäluoma, något som kan säljas som en klar förnyelse bland väljarna.
Efter sdp-draget framstår också partistödstyngda centern som en akterseglad rörelse. Partiet var ju på vippen att få till stånd en egen ansiktslyftning med Anneli Jäätteenmäki – som visseligen har alla förutsättningar för en monasahlinsk comeback – men nu sitter man där med Svarte Petter i form av Matti Vanhanen. Vadslagningsbolaget Unibet räknar med att sannolikheten är större att han lämnar statsministerposten inom juni än att han sitter kvar. Snart är Vanhanen ju dessutom igen på löpsedlarna, då hovrätten synar boken ”Statsministerns brud.”
Enligt sociologen Max Weber övergår en rörelse till att bli en insti-tution (läs: ett dött parti) om den inte förnyas. Socialdemokraternas ideologiska last är att samhället lite karikerat sett har uppnått alla de mål som ställdes upp av partiet då det föddes. Därför behövs förnyelsen, en ny definition av uppdraget.
Jutta Urpilainen talar om ett ”nytt” sdp, det ledande framtidspartiet, ett öppnare parti. Den stora utmaningen är nu att byta ut de abstrakta, luddiga slagorden till konkreta formuleringar. Urpilainen inledde sin ordförandekarriär med att (taktiskt sett helt rätt) ge en känga åt Matti Vanhanen – men hennes viktigaste uppgift är att definiera det nya sdp. Den fina medvinden som gavs av fredagens ordförandeval håller inte i sig länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar